Hemkomst

 
När jag kommit hem från Boracay så fanns det vissa viktiga saker att avklara omedelbums. Som att äta solvarma svenska jordgubbar till frukost, middag, kväll.
 
 
Förvandla denna golvmopp till något som liknar respektabelt, efter sol och bad var det i ungefär fyra olika färger och jag såg mer ut som Cousin It än något annat 
 
 
Lättnaden i att se ut som folk igen
 
 
 
 Klappa på min favorit Vrålet hemma hos Karin
 
 
Och spendera en massa kvalitetstid med den här fröknen i soffan
 

Boracay-Dubai-Skåne

 
Det blev en längre paus mellan inläggen här än tänkt. Sista dagarna i Boracay så var internetuppkopplingen minst sagt svajig och när jag kom hem så gick jag på min långa jobbvecka direkt och det var så mycket folk jag skulle träffa och livet gick i hundranittio ni vet...Sisat veckan var bitterljuv på alla de vis, därför bestämde jag mig för att ta vara på upplevelsen så mycket som möjligt och spenderade större delen av tiden på White Beach med att plaska i plurret och läsa de där böckerna som jag släpat med mig runt halva jordklotet
 
 
Jag åt mango varje dag, ibland i sällskap av en chokladpannkaka som var mer som en gigantisk saftig muffin
 
 
Den här synen när man stiger upp...
 
 
Nagisa café som serverade japansk och filippinsk mat. I bokhyllorna stod böcker som gäster lämnat efter sig som en fick låna om en ville. Fann flera svenska titlar där som samsasdes med engelska, tyska, japanska och franska
 
 
Besökte yasuragin en sista gång och fick behandling med utsikt över havet
 
 
Tårna lackades röda...
 
 
...och lyste skinande mot den vita sanden
 
 
Så kom sista kvällen och det var dags att packa ihop det som utgjort ens liv i två veckor. Vi åt en middag och sen var det liksom slut på den här sagan. Verkligheten kallade och när jag vaknade nästa morgon kl 03.45 så var det dags att åka på riktigt.
 
 
 
 
De var så himla gulliga och serverade oss kaffe medan chauffören körde fram bilen som skulle ta oss till färjan och hade packat en varsin frukost till oss. Jag var oförskämt pigg som vanligt vid den tiden men mitt sällskap utgjordes av morgonzombies så det var välbehövt med lite kärlek.
Det var en blåsig morgon och när vi kom fram till färjeläget så såg jag att det var en mycket mindre båt som skulle ta oss över vattnet denna gången och det gav mig magknip. Jag är inte i närheten av att vara flygrädd men båtar har jag desto mer problem med då jag dels har lätt för att bli sjösjuk men framför allt är övertygad om att vi ska sjunka och jag ska dö en utdragen död. Så att kalla mig road när jag dessutom fick en flytväst i minimodell från 70-talet vore att ljuga. Jag var rädd. Jag fann mig själv hela tiden mäta avståndet och fundera på hur långt jag skulle orka simma mot land innan jag skulle vara tvungen att erkänna mig själv besegrad. Givetvis så förliste vi inte denna gången heller men ingen var gladare än jag när jag svajat av den provisoriska plankan/rampen upp på land. 
Precis som när vi kom dit så var det flera färdmedel som väntade innan det var över och nästa var en biltur på två timmar. Denna gången hade jag "turen" att få sitta uppe på ett provisoriskt säte, dvs växellådan, mellan chauffören och en väldigt kraftig kille utan någonstans att hålla mig och utan fungerande bilbälte. Detta utgör ett visst problem eftersom de kör som idioter utan några uppenbara trafikregler men framför allt var det provocerande att sitta och balansera medan killen brevid mig särade brett med benen, och gosade in sig som en big baby och sov ungefär hela vägen. Vansinnet som bubblade upp alltså...
 
Flyget från Kalibo till Manila gick smärtfritt och när vi kom fram till Manila så hämtade en chaufför från hotellet där min familj skulle bo upp oss på flygplatsen och körde oss dit. Planen var att vi skulle lämna väskorna där och när vi klev in i rummet som de skulle bo i så var jag evigt tacksam att jag skulle åka hem på kvällen och inte skulle behöva sova där. Det här rummet var läskigare än det vi haft vid inresan och allt som cirkulerade i mitt huvud var "vägglöss, vägglöss, väglöss..." Vi lämnade iallafall vårt bagage och sen åkte vi till SM Mall of Asia som är en gigantisk shopping mall med isrink, karuseller och hela köret likt dom i USA. 
Vi började med middag och styrde sendan kosan mot butikerna. Jag passade på att besöka en bokaffär, handlade på mig skönhetsprodukter jag aldrig sett förr i en drug store och hann med besök på mina favoriter från London ; Topshop, Dorothy Perkins, Forever 21, Uniqlo mm mm. Andy och Mike började känna sig sjuka och orkade till sist inte gå i fler affärer och själv blev jag helstirrig. Två veckor på en ö med förhållandevis lite folk och lugnt tempo gjorde att folkmassorna och det höga tempot här blev för mycket till sist. Vi åkte tillbaka till hotellet och då det var några timmar kvar till jag skulle åka till flygplatsen så åt vi kvällsmat och bröderna lade sig för att vila i de vidriga lakanen. Jag vägrade vidröra några textilier och satt följdaktligen upprätt på en hård skinnsoffa tills det var dags för mig att gå. Från början var det tänkt att Andy och jag skulle åka hem tillsammans efter två veckor medan mamma och Mike skulle bli kvar i ytterligare två veckor och då åka vidare till en annan ö, men Andy valde att boka om sin resa och stanna längre med dom så jag skulle åka hem själv. Att flyga oroar mig som sagt inte det minsta men det är tråkigt att resa själv och inte ha någon att prata med under all väntan som det innebär mellan flygningarna. Det tyckte jag var tråkigt men att säga hejdå till hela min familj och sätta mig i den där bilen till flygplatsen själv det utlöste en ångestattack hos mig på riktigt. Jag hade ont i bröstet när jag satte mig i bilen men under bilfärden så tilltog det, jag började kallsvettas och kunde knappt andas och kände panikkänslorna skölja över mig. Tur i oturen är väl att jag är van vid ångest hos folk från mitt jobb och kunde identifiera att det var det det handlade om, annars hade jag nog varit övertygad om att jag var på väg att dö. Jag fick börja resonera med mig själv och ha lite andningsövningar och det lättade efterhand men det var först när jag stod i den sjukt långa kön till incheckningen som trycket över bröstet började släppa. Tanken på att det kanske var sista gången jag såg dom var det som spökade, hände det något så skulle hela min familj utplånas på en och samma gång och jag skulle vara själv kvar. Efter pappa dog så har det utvecklats till en regelrätt skräck hos mig och att de nu dessutom skulle befinna sig på andra sidan jorden från mig gjorde inte saken bättre. Men skit i det, den här historien är lång nog som den är. 
 
Manilas flygplats var kaos. Incheckningen tog en evighet, säkerhetskontrollen var ett skämt och ett kösystem existerade inte när vi väntade på att boarda planet till Dubai. Jag sysselsatte mig med att studera folk i vanlig ordning, flygplatser är ju den perfekta platsen för detta då det är alla sorters människor som trängs om ytan. Blnad alla dessa så stod där en lång kille framför mig med en annan emellan oss. Jag gjorde en snabb bedömning och konstaterade att han var snygg och när han vände sig om och log så bekräftades detta. Det lättade min irritation över att stå ihopfösta som boskap på liten yta en aning och snart var det dags att boarda. Flygresan till Dubai på 9 timmar försvann i ett nafs för jag hann ungefär sätta mig ner innan jag slocknade i min stol och sov igenom allt fram tills dess att vi nästan var framme i Dubai.
Väl i Dubai så hade jag fyra timmar till godo innan mitt plan till Köpenhamn skulle lyfta så jag tog en snabb runda in i nån butik innan jag siktade in mig mot Winston´s smokinglounge. Jag hann väl stå där i några minuter och studerade folk när glasdörren öppnas och jag ser killen från Manila. Han får i ungefär samma stund syn på mig, ler och kommer fram och jag blir alldeles för glad för att bli nervös Äntligen någon att prata med och ovanpå allt så är det någon som jag finner intressant. Han hade varit i Manila på en jobbresa och var nu på väg hem, hans flyg skulle inte heller gå på flera timmar så sen hängde vi ihop tills dess det var dags för mig att gå. Det var spännande att höra om hans verklighet och utbyta erfarenheter med en total främling, så pass att jag plötsligt fick springa mot min gate efter att vi lovat att höras när vi kommit hem. Flygresan till Köpenhamn blev försenad då en kvinna på planet blev sjuk innan vi skulle lyfta och jag var fortfarande lite för exalterad för att kunna kura ihop mig och sova. Istället sysselsatte jag mig med att titta på film och komponera spellistor. Att flyga in över Danmark och se det så bekanta landskapet utanför fönstret fyllde mitt bröst med värme istället för kall elak ångest. Även om vi tekniskt sett var i Danmark så är det ändå så likt mitt älskade Skåne.
 
 
Min tanke var att kom jag väl till Danmark så skulle allt gå smidigt men ingenting var smidigt med min hemresa. Passkontrollen tog en evighet och när jag ska hämta min väska så hinner bara några väskor komma innan de meddelar att bagagebanden har gått sönder på nåt vis och det kommer dröja Och dröjde gjorde det. Nån timme senare så tryckte jag in mig på ett knökfullt Öresundståg och fick lyssna på skrikande barn och föräldrar som försökte blidka bestarna med godis. Att stiga av tåget och mötas av grå himmel, regn och kyla i luften roade mig en hel del för det var en så tydlig kontrast mot vad jag lämnat bakom mig. Jag var åter i verkligheten men det är en verklighet där jag låser upp dörren och Mercy kommer springandes mot mig och jamande vill bli upplyft, där Karin hade fyllt min kyl med just den leverpastejen som jag älskar och annat som jag favoriserar, där jag senare på kvällen kunde springa över gatan till Karin och hänga som vanligt och där jag går till sängs med en spinnande pälsboll på kudden brevid. Det är ärtt skönt att vara hemma faktiskt men jag vill definitivt göra om den här resan och uppleva en av världens vackraste platser på nytt.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Zipline på Mt Luho

 
Så var det ju då en dag på Boracay som vi åkte upp på Mt. Luho och åkte zipline. Det var en av de sakerna som jag hade bestämt mig för att verkligen göra när jag var där och jag blev inte det minsta besviken. Ziplinen är en slags linbana över trädtopparna där du hänger i en sele och några karbinhakar och sen glider längs med en stålvajer. Ungefär så. Det var precis i ögonblicket innan jag tog steget ut från plattformen som jag var rädd, sen var det liksom för sent. Tanken på att dör jag nu så dör jag iallafall ögonblicklingen är märkligt tröstande och sen kunde jag bara njuta av färden.
 
 
Det var jag och Mike som tog oss an utmaningen, mamma och Andy är höjdrädda så de nöjde sig med att vandra nerför berget på trygga stigar
 
 
Det enda negativa med den här upplevelsen var att den var över alldeles för fort. Jag hade kunnat åka hela dagen lång, att susa genom luften är berusande! Utsikten var såklart inte att leka med heller
 
 
Räddhararna 
 
 
Så glad att det blev av, att jag överlevde och att jag delade det med dom här finingarna. Får ni någonsin chansen så ta steget ut från plattformen och FLYG! 
 
 
 
 
RSS 2.0