CPH-DUBAI-MANILA
I måndags var det slutligen dags för resan som jag väntat på i en evighet. Det var dags att sätta mig på ett plan som skulle ta mig till Boracay i Filippinerna. Mina resekompanjoner denna gången var min mor och två bröder, bra sällskap med andra ord! Jag hade jobbat natten mellan söndagen och måndagen så efter jobbet så var det bara hem till mor och duscha innan det var dags att sätta sig i bilen till Köpenhamn.
Glasögonen fick åka på då det var en resa som skulle komma att vara det närmsta dygnet och som vi vet är luften snustorr där uppe i det blå. Jag fick fönsterplats på vägen till Dubai och vart sjukt nöjd med det tills jag insåg att jag satt mitt under vingen och det både dånade högt och blåste het luft på mig under de nästan sju timmarna det tog till Dubai, detta gjorde det omöjligt att såväl utnyttja Emirates Airlines utmärkta underhållningssystem som att sova. Men maten alltså...trodde aldrig att det skulle komma ur min mun men flygplansmaten var ljuvlig. Lemon risotto med lax och torsk! Yum.
Så kom vi slutligen till Dubai! Det sög till i magen när vi närmade oss och det tidigare kompakta mörkret fläckades av glödande ljusbollar från skyskrapor och hus. Väl av planet så kutade jag och Mike flygplatsen runt i jakt på rummet som skulle fräla oss från plågan: rökrummet. Såg så himla märkliga och spännande människor på den här flygplatsen och de fyra timmarna vi hade i transfertid spenderades med att äta, gå i affärer och spana på alla de där människorna. Har aldrig sett så mycket folk i min egen längd förr! Van vid att alltid känna mig kortast av alla.
En del av oss passade på att vila en runda också innan det var dags för nästa etapp : Dubai- Manila. En flight på ca nio timmar.
Lyckan i att sitta på ett ännu lite lyxigare plan och framför allt att det var tystare och ljudet från ens skärm hördes! Inte för att jag hade så mycket glädje av det då jag slocknade nästan direkt eftersom jag hade varit uppe i över 1,5 dygn. Vaknade lagom till varma croissanter och annan god frukost och nån timme senare så gick vi ner för landning i Manila, Filippinernas huvudstad.
Svettig kom jag fram och var extremt pepp på äventyret som härmed kunde börja.
Värmen var inte så fruktansvärd som jag mindes den, i mitt huvud hade jag målat upp en vägg av hetta som slår emot en när dörrarna öppnas men det var snarare en behaglig värme med tropisk luftfuktighet, mer på det viset som jag minns Florida. Insvept.
Manila är en stad med stora kontraster och är världskänd som smutsig och farlig. Till viss del tycker jag att det är ett onödigt hårt omdöme då staden bjuder på mycket skönhet också och framför allt vänliga människor. Jag har inte varit här sen jag var tonåring och jag mindes den som mer kaosartad än vad den visade sig vara när vi kom men det högg till i magen när man emellanåt såg bostäder som bara bestod av plåtskjul och knappt det. Där satt man i sin van med chaufför och luftkonditionering och färdades längs de stora vackra palmkantade avenyerna, och tog det närmast för självklart. Ett typiskt släng av kolonialt dåligt samvete kan tyckas men just så.
Hur som helst så tog vi oss till ett hotell medan det började blåsa på och de varnade för ett kraftigt monsunoväder.
Efter en middag bestående av pancit och olika adobos samt en surprise visit från min kusin Santoy, så stapplade vi oss upp till hotellrummet för att sova. Jag hade bara vägglöss på hjärnan och vi var överens om att vi inte skulle bo där igen då standarden var låg men för en natt funkade det. Eller ja...luftkonditionering är ju ett fantastiskt påfund men också djävulens verk, rummet blev svinkallt och kombinationen med iskall luft som sköljde över mig och alla ljud i huset gjorde att jag vaknade redan strax efter midnatt och sen bara låg och väntade på att klockan skulle bli fyra så jag fick stiga upp och komma vidare. När familjen vaknade klockan fyra så blev vi hämtade och skjutsade till Manilas inrikesflygplats där sista etappen av vår resa till Boracay skulle påbörjas. Mer om detta i nästa inlägg.
Ps. Hur ofta ser man livs levande nunnor som dessutom börjar prata med en och fnissar förtjust?
